Och nu känner jag mig sådär jättemätt. Fy tusan.

Hur kommer det sig att man så lätt kan lura sig själv? Jag sitter och knaprar på torkade frukter och nötter (en del med yughurtöverdrag) och övertygar mig själv om att det är skithälsosamt. Naivt? Javisst! Bättre samvete? Javisst!

Fem månader sedan jag tittade in här och uppdaterade senast. Det känns som en lång tid. av någon orsak har jag fått behov av att skriva ut lite igen. Tyvärr är det en hel del som vet om vem jag är så jag kan inte vara anonym, men jag kan alltid hoppas att folk har slutat titta in här. Och jag vill ju egentligen bara skriva för mig själv.

Jag har överlevt hittills i alla fall. Jag är fortfarande sjuk, men mår mycket mycket bättre än senast. Eller vad fan jag skulle ju skriva det för mig själv, inte för någon annan så here it goes. Just nu är det lite jobbigare. Så mycket har hänt på så några dagar. Och dessutom kommer minnena från förra sommarens sjukhus vistelse tillbaka. Jag är trött.

Sommaren är underbar, men just nu känns det som att förra årets händelser har förstört denna årstid för mig. Är lite orolig hela tiden. Och det där med att gå i bikini ät inte helt lockande.

Denna blogg är jag. Det innersta i mig. En plats där jag får vara anonym. Men allting sprider sig så snabbt idag trots att man försöker förhindra det, jag kan inte känna mig anonym längre. Därför ingen uppdatering här. Dessutom är denna blogg en del av mitt förflutna, en del av den tid som har gjort mig mest ont. Jag behöver inte det längre. Jag vill inte radera bloggen eftersom den har varit en del av mitt liv så länge, och jag vill kunna ha kvar den delen, men jag kommer inte fortsätta skriva här.

Just nu mår jag helt okej om man jämför med sommaren. Det kommer tunga dagar ibland, men också lättare. Jag får vård och jag ser ljust på framtiden.

Kram från mig till er

Dagen som jag med fruktan sett komma närmare och närmare är snart över. Jag kunde inte säga allt jag ville, jag blev helt avstängd och det kändes annorlunda än tidigare. Tårarna rann, men det var först när jag gick därifrån som de kom på riktigt. Jag kände mig tom, ensam och en massa andra saker. Det finns så mycket tacksamhet i mig som jag skulle velat visa. Och nu är det försent. Tänk att jag lever, det är fint. Nu är det bara för mig att klara av framtiden också. Jag är livrädd. Allt kommer att förändras efter idag, hela min tillvaro kommer behöva omställas.

Jag hatar att ta farväl av människor som varit viktiga för mig. Hatar. 

Jag har inte hör av mig på länge. Jag vet det. Senast jag hörde av mig mådde jag riktig illa. Jag har under denna tid hunnit med avdelning i några veckor och väldigt jobbiga dagar har jag nätt och jämnt klarat mig igenom. Jag fick väldig mycket från avdelningen och är så tacksam att det blev som det blev. Så mitt liv har sakta men säkert börjat gå mot det bättre, jag vet att det kommer att ta tid, men jag är färdig att vänta och kämpa tills det blir bra.

I mitt liv just nu är det jobbigaste att mitt långa förhållande med min terapeut ar slut på fredagen då vi har vår sista session innan hon blir mammaledig. Det gör riktigt, riktigt ont. Jag börjar gråta bara jag tänker på det och jag är livrädd för hur relationen med den nya ska utvecklas. De är så olika så det blir svårt. Men jag ska ta mej fan klara det. Jag vet inte när vi hörs igen, kanske snart, kanske inte. Ta hand om er!

Har inte varit hemma på ganska länge, därav ingen uppdatering här. Det är konstigt hur tiden går så snabbt och all bara händer utan att jag hinner tänka eller bry mig. Jag har varit bortrest och vid vissa tillfällen till och med känt mig lycklig, men de har också kommit sådana stunder då jag inte vet vad jag ska göra av mig själv och mått så dåligt så jag inte har sett någon annan utväg än att spy eller skära. Det är hemskt och det borde inte få vara så hemskt. Jag förstår inte varför det har blivit värre igen efter en ganska lång bra period. Har ingen lust att skriva så jag får återkomma när det känns bättre.

Halsen gör ont efter kvällens oönskade aktivitet. Ville inte ta hjälp av fingrarna så det tog mycket längre och var smärtsammare. Hostade blod. Kände mig som den äckligaste och lägsta människan någonsin. Det var ingen vacker syn och jag är så ledsen att jag kände att jag måste ta till spyendet igen efter en evighetslång spy fri period. Det var jobbigt på terapin idag, de var meningen att det skulle vara min sista gång där innan semestern, men vi fick lägga in en session imorgon också. Lite kris session liksom. Måste bara få ut allt någonstans.
Jag hatar det här och öskar att ingen i hela världen skulle vara tvungen att bära på en ätstörning. Det förstör livet. Jag har mått så dåligt idag, obeskrivligt. Jag hoppas att jag mår bättre under min semester utomlands. Håll tummarna för mig, snälla!
Sköt om er och älska er själva! Det är ni värda. Kram

Jag blir galen av att inte bli frisk. Jag skyller allt på mig och det blir bara jobbigare och jobbigare. Veckan har varit svår, tårfylld, ångestladdad och tröttsam. Kvällarna är värst som vanligt och igår var det värre än på länge. Låt mig bara sova igenom allting och inte behöva gå igenom det. Terapin tar all min kraft nuförtiden. Vi jobbar på väldigt hårt.

Idag träffade jag en underbar vän. Vi talade om framtiden och om drömmar man har. Utan mina drömmar skulle jag aldrig klara mig. Jag ser det som ett sätt att tillfriskna lite snabbare, då jag vet vad jag vill ha så kanske det känns mer lockande att bli frisk då man annars inte kan nå det. Jag kommer träffa den som är rätt för just mig trots att jag har väldigt svårt att låta folk komma för nära, jag ska ha en fint bröllop, jag ska bli gravid trots att min mens har varit borta en evighet och jag ska studera och bli det jag drömmer om trots att skolan just nu går lite sådär.

Varje dag försöker jag säga några fina saker till mig själv. Jag försöker peppa mig själv och jag vill verkligen kunna älska mig själv en dag. Jag ska älska mig själv utinfrån och in, djupt, passionerat och innerligt. Jag ska bli den viktigaste i mitt liv. Så det så. Ha en fantastisk midsommar!